jw

Jag kan inte fatta att jag ska klara mig utan min fina kille, eller jo jag fattar väl att jag kommer överleva, MEN ändå. Tror inte vi har varit ifrån varandra såhär länge. länge å länge, fyra dagar eller vad det är, det är ju inte så lång tid. Men jag är van vid att han ligger i sängen å trängs å försöker ligga på rygg och snarka medan jag puttar på han så att han hamnar på sidan för då snarkar man inte hehe. Min bejb. aja, tur är väl att han skulle hem en sväng till för då kan han ta med alla saker som jag glömt! Hur länge man än packar å förbereder sig så glömmer man allting nånting, det ska vara så typiskt. Tror till och med att jag sover på soffan inatt eftersom sängarna står på det där stället där det är en liten skrubb, där det typ finns läskiga saker på nätterna, uhj. Så blir det när man ska se på alla skräckfilmer som finns i hela världen. 

På onsdag börjar skolan så då kan jag öppna min mun igen och prata, men liksom, hela morgondagen ska jag inte säga ett ord eller? Man kan ju inte prata med sig själv, å det känns meningslöst att prata med katterna hela dagen när jag ändå får samma svar "maju". Så jag tänkte väl träna och göra ansiktsmask och mys hela dagen imorgon, sen inte kunna sova för att vara nervös över onsdag, att ta rätt bus, hoppa av på rätt ställe, leta reda på skolan, minnas om jag låste dörren eller ej, fundera på var toaletterna ligger, undra över varför (SUR)grannen inte säger hej, försöka hinna med sista bussen hem som går 5 (ofta det inte går en kvällssbuss, cp), komma på vad jag ska göra resten av mitt liv. 

Nu, se på Sopranos tills Jonas ringer när han kommit hem.